När vi inte sett röken av någon annan intressent efter en vecka så trodde vi i stort sett att drömhuset var vårt. Svea hade provsprungit trädgården två gånger, tapetprover var beställda, kattnamn paxat (Susanne tyckte Svea), prisuppgifter på frånluftsventilation samt värmeväxlare kollat, julfirande inplanerat, buss- och tågtider rekat, gräsklippare jämförts osv. Det enda som vi inte var säkra på var hur billigt vi skulle få detta underbara funkishus, som vi aldrig trodde att vi skulle hitta i vår prisklass.
Ack, så vi bedrog oss. Som från ingenstans dök en annan budgivare upp och hostade upp 70 laxar extra i ett svep. Och så fortsatte budgivningen i den takten fram tills igår kväll då de kontrade vårt sista darrande bud med 50 000. Efter fem minuter. Det blev spiken i kistan, de andra hade bestämt sig för huset helt enkelt. Vi hade egentligen råd att gå vidare, ekonomiskt. Men inte känslomässigt. Vilka skulle insatserna bli för oss? Åter tillbaka till det förra resonemanget; vad är det värt för oss?
Men det känns som att vara olyckligt kär. För kär har jag och Erik verkligen varit i huset. (Och i varandra såklart). Men, nu kan jag i alla fall återgå till normal kosthållning och arbetsinsats som är värd avlöning. Slut på lunchrasten!
