Inget drömhus den här gången...

När vi inte sett röken av någon annan intressent efter en vecka så trodde vi i stort sett att drömhuset var vårt. Svea hade provsprungit trädgården två gånger, tapetprover var beställda, kattnamn paxat (Susanne tyckte Svea), prisuppgifter på frånluftsventilation samt värmeväxlare kollat, julfirande inplanerat, buss- och tågtider rekat, gräsklippare jämförts osv. Det enda som vi inte var säkra på var hur billigt vi skulle få detta underbara funkishus, som vi aldrig trodde att vi skulle hitta i vår prisklass.

Ack, så vi bedrog oss. Som från ingenstans dök en annan budgivare upp och hostade upp 70 laxar extra i ett svep. Och så fortsatte budgivningen i den takten fram tills igår kväll då de kontrade vårt sista darrande bud med 50 000. Efter fem minuter. Det blev spiken i kistan, de andra hade bestämt sig för huset helt enkelt. Vi hade egentligen råd att gå vidare, ekonomiskt. Men inte känslomässigt. Vilka skulle insatserna bli för oss? Åter tillbaka till det förra resonemanget; vad är det värt för oss?

Men det känns som att vara olyckligt kär. För kär har jag och Erik verkligen varit i huset. (Och i varandra såklart). Men, nu kan jag i alla fall återgå till normal kosthållning och arbetsinsats som är värd avlöning. Slut på lunchrasten!

"Ea sina picka"

Svea har blivit uppmärksam på att hon har lite prickar på kroppen. Hon klappar sig ömt på benen och magen och säger "Ea sina picka" (Sveas fina prickar).

Lite om vad man kan göra med livet.




                                 

                                                 Man kan heta Signe och sova gott i fasters famn när man är på kalas.

 

Man kan spela fotboll och vara snygg.

Man kan hoppa i studsmattan med farmor.

Man kan käka grillmat med farmor och farfar.

Man kan  titta med stora fina ögon när Maria sjunger.

Man kan rida på pappas axlar på djurparen, Mösseberg och samtidigt vinka till getterna. Men man kan inte gå fram till stängslet och klappa dem.

Man kan känna på sanden.

Man kan åka rutschkana.

Ja, det kan man.

Man kan titta på grisarna (i ladugården).

Man kan heta Ella och bara vara sötast.

Man kan hälsa i hand, kusiner emellan. Det blir artigare så.

Man kan käka glass och frukt på mormors och Staffans veranda.

Man kan mysa i farmors famn.

Man kan dra en rolig historia så att morbror Erik skrattar. Eller så kan man bara vara charmig, han skrattar i vilket fall.

Man kan ta en öl i Gamla stan, på förmiddagen. I alla fall när man är barnledig.

Man kan ta ett titta-så-bra-vi-har-det-på-vår-hångel-week-end-kort. Och faktiskt också känna så.

Man kan köpa sig ett par röda Clogs för ett bortglömt presentkort.

Man kan lyssna på en fantastisk kör på Skansen för att fira Valborg.

Man kan fika en varm choklad på Skansen. Bara för att få komma in i värmen.


Man kan också bjuda på drömhuset, som helt från ingenstans dykt upp. Man kan därav känna sig en smula rastlös, uppskruvad, nervös och dum i huvudet eftersom man inte riktigt hade tänkt sig detta.Man kan också ändra sig och följa med dit livet för en.